Hypokondri (eller inbillningssjuka som den också kallas ibland) kännetecknas av en obefogat stark oro för sin hälsa. En hypokondriker tolkar minsta lilla kroppsliga sensation som ett symptom, ett bevis, för att han eller hon lider av en allvarlig fysisk sjukdom.
Ordet hypokondri kommer från grekiskans ”hypokondrium” som ligger strax under revbensbrosken. Man trodde ursprungligen, av oklara anledningar, att inbillningssjukan härstammade från detta område av kroppen. Nuförtiden anser vetenskapen att hypokondri är ett psykiskt problem som utlöses av ångest.
Om en patient är övertygad om att ha symptom för en eller flera allvarliga sjukdomar som det inte går att hitta spår av med medicinska instrument (eller andra vetenskapliga metoder) samtidigt som patienten vägrar lyssna på argument från flera olika läkare att symptomen är psykiska så kan man ge diagnosen hypokondri. Sedan HIV och Aids blev kända för vetenskapen har det rapporterats flera fall (från främst män) av individer som uppvisar de klassiska symptomen för HIV fast de bevisligen inte har smittats. Ofta uppstår dessa symptom i samband med riskfyllt beteende.
Hur botar man hypokondri då? Går tillståndet att behandla?
Man har sett goda resultat genom att behandla hypokondri med samtalsterapi, kbt. Ofta försvinner inte problemen helt, men de blir hanterbara och hotar inte att förstöra vardagen. Om hypokondrin är väldigt svår kan man i vissa fall inleda terapin med ångestdämpande medel.
På senare år har man även upptäckt att vissa antidepressiva (SSRI) mediciner botar hypokondri hos vissa individer.
Vad hypokondrikern bör göra är att angripa hypokondrin i grunden och börja se på livet ur en helt ny synvinkel. Om man ständigt påminner sig själv om att vissa problem i livet helt enkelt inte går att påverka och att det inte finns någon anledning att ödsla energi att oroa sig över saker och ting som man ändå inte kan göra åt så har man kommit långt på vägen. Det låter simpelt att tänka på detta sätt, men är det inte. Det krävs att man ”mediterar” över vad man kan påverka och vad man inte kan påverka. Dessutom hjälper det om man accepterar att lidande och obehag är en del av livet, som ingen kommer undan. För de flesta människor är det svårt att ändra negativa tankemönster i grunden på egen hand. Man behöver få professionell hjälp.
Andra bra saker man ska tänka på för att hålla sin hypokondri i schack är:
- Att tro på vad doktorerna säger. Om du har gått till flera läkare som försäkrar dig om att du inte lider av en allvarlig sjukdom så är det med största sannolikhet så också.
- Var mer aktiv. Att röra på sig och träna lindrar stress och får dig att känna dig mer bekväm i din egen hud.
- Undvik att leta information om symptom på Internet… Nätet har visat sig vara en ”guldgruva” för hypokondriker som väldigt enkelt kan använda sig av Internet för att genom text och bilder komma fram till ”bevis” på att de lider av en livshotande diagnos (Hypokondri lär också vara vanligt bland läkarstudenter).
- Håll inte dina känslor inombords. Psykologer understryker att hypokondri ofta är en manifestation av underliggande känslomässiga problem. Till exempel är det inte ovanligt att man utvecklar en inbillningssjuka i samband med en djupare och obehandlad sorg.
- Ett mycket effektivt sätt att hålla hypokondrin borta är att föra en dagbok över symptomen som man upplever (även om det optimala förstås är att inte försöka tänka alls på dem). Om du går tillbaka och tittar i din dagbok efter ett tag kommer du att inse att du tänkte väldigt irrationellt, och att dina symptom snarare är ett uttryck för hur du mår inombords och inte tecken på en livshotande sjukdom.
Hur vanligt är hypokondri?
Läkare uppskattar att så många som 4-7 % av befolkningen lider av hypokondri. Det verkar inte finnas någon skillnad mellan könen.
Kända människor som haft hypokondri:
David Hellenius, Charles Darwin, Hitler, Hans Christian Andersen, Andy Warhol, Florence Nightingale (som för övrigt kallats världens ”första sjuksyster”) och miljardären Howard Hughes (se filmen Aviator).