Ångestparad för ökad förståelse för psykisk ohälsa

Den 12 juli tog några tappra själar några korta steg för människan, men långa kliv för mänsklighetens ångest. Den 12 juli 2011 anordnades nämligen den allra första ångestparaden (den återkom även 2012 i april, såvitt vi vet arrangerades ingen parad 2013 och vi har inte sett någon information som tyder på att den återkommer 2014).

Ångestparaden var en offentlig manifestation i Stockholm där man samlades vid Medborgarplatsen och vandrade vidare till Kungsträdgården. Där stod man stilla och visade upp protestskyltar med budskap som ”Psykiatrin ska hjälpa – inte stjälpa”. Den grupp individer som hade samlats i ångestparaden ville helt enkelt uppmärksamma alla människor i Sverige som lider av psykisk ohälsa.

Faktum är att man räknar med att en av fyra svenskar drabbas av psykisk ohälsa någon gång i livet. Definitionen är dock mycket vag och mörkertalet är enormt. Alla människor har viskningar, i sitt innersta, små vindputsar av ångest som helt plötsligt, utan förvarning, kan gå över i stormstyrka. Detta kan drabba vem som helst, i vilket skede som helst i livet.

Ångest är en ofrånkomlig del av livet. Det går inte att fly undan dödsrädsla, sorg, rädsla och oro för framtiden. Men det går att få hjälp, det finns mentala verktyg, inte för att bekämpa kriget på ångestens mörka slagfält, inte heller för att fly det – utan för att helt enkelt acceptera att detta är ett krig som pågår vare sig man vill eller inte. Därför kan man lika gärna vända ryggen till krigsskådeplatsen och låta det rasa i all oändlighet medan man själv är upptagen med att leva livet. Vi rekommenderar alla som lider av ångest, i en eller annan form, att läsa denna bok.

Vi hoppas att ångestparaden återkommer varje år och att rörelsen växer och börjar sprida uppmärksamhet med hur svårt livet kan vara när man drabbas av ångest, hur olidligt det är när ingen tar frustrationen, och många gånger de fysiska symptomen för ångest, på allvar. Symptom som är minst lika påtagliga som om de vore symptom sprungna ur sjuka eller skadade organ.

Det handlar inte bara om att få gehör för sitt lidande i vården utan även hos familjen, vänner, arbetsgivaren och alla andra människor i samhället. Ångest borde inte vara stigmatiserat på 2000-talet. Det låter självklart att människor som lider av psykisk ohälsa får den hjälp de behöver, och den förståelse som de förväntar sig av sina medmänniskor. Men vi är långt ifrån där. Därför hoppas vi att ångestparaden fortsätter sin marsch för alla de som lider i tysthet.